liv o död o liv…

Som bonde med suggor, smågrisar o slakt, lever man ju med liv o död på ett sätt som inte så många andra gör. Det påverkar en antagligen i det avseendet att man lärt sig acceptera just liv och död, som en del av vardagen, och kanske har man blivit känslomässigt lite avtrubbad i det här avseendet.

Det hindrar dock inte, som tur är får man väl säga, att vissa händelser kommer man i håg mer, och några skall man aldrig glömma…

Som här om dagen, när jag fick se en liten kultings bakdel sticka fram under suggan. Tre veckor gammal, den är då 30-40 cm lång, hade den tills nu, klarat alla tillbud som det innebär att röra sig kring benen på en 300 kg:s koloss, som inte alltid är så försiktig. Den hade dröjt sig kvar lite för länge på fel sida om suggan, när hon lade sig för att ge dem mat.

Jag tog upp en lilla, som var helt livlös, men fortfarande varm. Delvis för att den ju låg under suggan, men också för att det nog inte hänt för mer än kanske tio min sedan. Jag lade henne -den var en liten gyltagris, i halmen framför mig. Sade väl antagligen något till suggan och högre makter. Det kändes ju så onödigt, nu när hon blivit så stor…

WTF gör nåt… Instinktens nervtrådar hade väl börjat koppla upp… Jag blåste i munnen, och kände hur bröstkorgen vidgades. Jag lade ner den och tryckte med handen över den lilla bröstkorgen. Jag upprepade det här några gånger.

Hon låg framför mig i halmen. Fortfarande livlös och stilla… Men… ryckte hon till eller…  det gick fem kanske tio sekunder… och joooo. En lite, lite ryckning i den lilla kroppen. Jag tog upp henne och… jo hon andades… Jag kände hur hjärtat hade börjar slå också…

Efter en halvtimme säkert, låg hon fortfarande på sidan, utan att röra på sig. Hon andades lugnt och regelbundet nu, och när jag lämnade dem efter en timme, var hon uppe på benen om än väldigt vingliga.

På morgonen dagen därpå, var hon fortfarande medtagen det syntes, men ändå igång med sina syskon.

Nu några dagar senare, skuttar o busar hon runt, och har hon säkert glömt att hon faktiskt varit död en stund… Jag glömmer det aldrig…

Nu har jag bestämt att Klara, som hon nu heter skall få träffa Berkey Boy om ett år eller så, och få egna små kultingar att ta hand om.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.